Små bokstäver inomhus, tack
Sömnbristen börjar kännas i huvudet nu. Har en tvåtimmar lång intervju att transkribera och för tillfället känns det mest som han sitter och skriker åt mig i inspelningen.
Känns lite som att jag får igen för alla bakfyllor jag borde haft men aldrig får. Som att livet nu tänker att det är dags att betala tillbak skulden för alla bra dagen-efter.
Vänta du bara, livet lilla! Jag ska nog visa dig vem som skrattar sist.
Men först ska jag börja med att skratta tyst.
Det är lättare för huvudet så.
Kommentarer
Trackback
