Djupa tankar en torsdag
Av alla ställen att framföra ett budskap på har någon valt skolans toalett. Men jag förstår dig nu, vem du än är, varför du valde det. Det är nämligen så att jag har tänkt och funderat på din text sedan mittenpausen vid 10 idag.
Det var en gul, liten post-it lapp som satt på handtorken med texten:
Kärlek som aldrig kan dö
kan inte heller leva
Min första tanke var att det egentligen var ett väldigt fint budskap. Att kärleken måste vara levande.
Min andra tanke var att det var väldigt cyniskt.
Sen började jag fundera på hur vi i samhället definerar "levande". Måste något kunna dö för att kunna leva? Måste det finnas ett slut för att det ska finnas en början och i sådana fall, vad är en början utan slut?
Ligger kärleken i handlingarna vi uttrycker och räknas då som död när det inte längre finns någon kvar att uttrycka den? Eller kan kärleken mellan två individer leva vidare, ungefär som ett minne, långt efter att båda parterna försvunnit?
Om vi ser människan som en sammansättning av olika energier och kärlek är en energi mellan två (eller fler för all del) individer. Energi kan inte förstöras, det kan bara omvandlas till något nytt. Innebär det då att den kärlek som finns aldrig försvinner utan den omvandlas till något annat?
När vi lever kan kärlek övergå till hat. Hat kan övergå till kärlek. När vi går in i ett nytt förhållande för vi över kärleken från en person till nästa. Det är inte samma kärlek, men den finns ändå kvar där med minnen och spår av den förra. Som spår av nötter i marabouchokladen.
Tänk på det nästa gång du går in på en toalett och skriver en liten text. Du vet aldrig vem som kommer att läsa den. Du kan ha tur.
Den kan hamna i ett blogginlägg.
Kommentarer
Trackback
