Efter två och en halv timmes bilfärd längs freewayen når vi San Diego. Första stoppet är vid det svenska hounor consulate of Sweden för att hämta upp ett pass. När någon säger konsulat - vad tänker ni på då? Själv tänker jag mig en ganska stor byggnad, tjusig, välskött och en representant för sitt land. Tänk er dessutom när det är ett hounor consulate.. Så kan ni tänka er förvåningen när kvinnorösten i GPS:en säger You have now reached you destination och vi ser inget av liknande kaliber. På höger sida står ett shabbigt tegelhus med konsulatets adress skrivet på sidan. Vi åker in och parkerar i garaget innan vi letar reda på entrén (som är en stor dörr på insidan av garaget - lika shabbig som huset) och tar hissen upp till 306 Swedish consulate. Jag tittar upp på lysrören i hissen - gallret för lamporna är trasigt och hänger ner i ena hörnet. Jag börjar skratta - snacka om att göra ett bra första intryck. Hissdörrarna öppnas och vi går längs en korridor för att hitta dörr 306 som leder oss in till ett litet rum där en blond svenska tar emot oss. Rummet ser typiskt svenskt byråkratiaktigt ut med hyllor i björk från IKEA och fyllda med reklambroshyrer som ler mot en. Bakom hennes skrivbord kan jag se in i ytterligare ett rum - kanske finns det till och med två eller tre rum som är dolda för mig - alla precis lika byråkratisvenska. Passet mottags och vi lämnar byggnaden. So this is a Swedish hounor consulate?! Ska jag skratta eller gråta? Jag bestämmer mig för att skratta. Ojj ojj ojj.