Du befinner dig på andra sidan atlanten i ett främmande land, ett främmande språk och främmande tv-kanaler. Plötsligt känner du något, det börjar långt ner i magen först väldigt lite, sen lite till. Den där känslan av saknaden, känslan av att inte kunna få tag på det du saknar. Känslan blir större och starkare. Du vill! Du måste! Du saknar. Men hur? Hur ska du kunna se ditt älskade NCIS på denna främmande planet? Gibbs intensitet, DiNozzos filmcitat, McGees nördighetscharm, Zivas coolhet och Abbys personlighet - du känner behovet. Det är otröstligt! Det finns inget val längre - på nåt sätt måste det gå! Hjärtat slår hårt i kroppen. Du kan höra dess pulserande ljud i öronen där du sitter i tv-soffan. I handen har du fjärrkontrollen och darrandes trycker du upp menyn. Finding shows, du trycker och skriver försiktigt in ett N. En ensam droppe svett rinner ner från pannan längs hårfästet då du trycker in ett C. Program rusar i förslagsrutan. Varje andedag skälver. Plötsligt - DÄR! Du ser det; NCIS, hela höstens avsnitt! Du andas ut med en djup suck av lättnad, andetagen är fortfarande skälvande och händerna darrar värre än någonsin. Måste välja, vilket avsnitt? Så många att välja på... Inte för tidiga - de är passé - inte för sena - då har du missat för mycket. Ett avsnitt per vecka. 17 november, det blir två veckor sedan. Perfekt. Du trycker och ser hur uppladdningen startar och sen - det du så länge har väntat på - den där första bilden i svartvitt...