Jag har blivit en riktigt liten gå-mes. Igår gick vi till Vons som i och för sig ligger på 40 minuter gångavstånd härifrån men det är inget man dör av. Men efter halva vägen dit och hela vägen hem kände jag för att klaga över hur långt det är att gå och att bil, buss och cykel hade varit väldigt skönt att ha.

För att rättigfärdiga mig själv något så lär jag berätta att promenaden för två (tre?) dagar sedan förbi Ralphs/Vons etc ömmade upp mina fötter rejält och jag har nu blåsor på stortårna efter skorna. Detta har även resulterat till att jag lägger all vikt frampå foten när jag går på trägolvet här hemma (hälarna gör ont) och tar mina oergonomiska skor för långpromenader istället för de ergonomiska blåsskaparna. Dessutom var jag rejält kissnödig på vägen till Vons. Och även hem från Vons.

Nu sitter jag det hårda trägolvet och tittar ut i trädgården. Det är en grå morgon men regn som hotar bland molnen. Men jag tror jag ska ta mig ut på en morgonpromenad i alla fall och till och med släpa med mig lite sällskap. Sällskapet är däremot motvilligt men påstår att den inte är det. "Jag ska bara.." och "mm.. jag.."

Pfft! Inga ursäkter är bra ursäkter förutom när det är mina ursäkter. Och dessutom är det alltid jag som är initiativtagaren till promenaderna i det här huset så då borde jag väl få klaga lite?